Produktfrågor

På senare tid har genetiska polymorfismer i vitamin-D-bindande (VDR) protein fått mycket uppmärksamhet då de i hög grad påverkar bioaktiva koncentrationer av 25(OH)D.

En genetisk polymorfism innebär att det kan finnas multipla former av en enskild gen hos en individ eller grupp av individer. Olika genetiska varianter kan påverka kroppen på olika sätt beroende på omständigheterna. I detta fall kan det påverka hur väl kroppen kan binda till det D-vitamin som finns tillgängligt för kroppen.

Exempelvis har normal D-vitaminstatus med samtidig förekomst av en viss genotyp (TaqI polymorfism) kopplats till förekomsten av astma (Anna Papadopoulou, et.al. Association of vitamin D receptor gene polymorphisms and vitamin D levels with asthma and atopy in Cypriot adolescents: a case–control study. 2015).

Och redan år 2009 rapporterades om signifikanta kopplingar mellan VDR genpolymorfismer och allvarligare sjukdomar (Köstner K, et.al. The relevance of vitamin D receptor (VDR) gene polymorphisms for cancer: a review of the literature. Anticancer Res. 2009 Sep;29(9):3511-36).

Dessa resultat föreslår att totala serumkoncentrationer av 25(OH)D inte kan kopplas till och jämföras med olika genpolymorfismer – olika individer kan lika hög eller låg koncentration av D-vitamin i blodet men sinsemellan få olika funktion i kroppen på grund av oilka polymorfismer.

Är dessa resultat korrekta är serum total 25(OH)D-koncentrationer inte tillämpbart för att på ett korrekt sätt mäta D-vitaminstatus.

D-vitamin finns naturligt i fet fisk som ål, sardiner, makrill, lax, sill m.fl.

Du hittar det även i vissa svampar, ägg, lever (nöt), torskleverolja, ostron, räkor och livsmedel som förstärkts med D-vitamin.

D-vitamin är det vitamin som är mest sällsynt i maten.

D3-vitamin hos djur tillverkas vanligen genom deposition av 7-dehydrokolesterol (ett derativ av kolesterol som ofta kallas 7-D) i huden.

7-dehydrokolesterol är ett förstadium till D-vitamin och är samma ämne som lagras i huden hos djur.

Industriell framställning av D3-vitamin är beroende av 7-dehydrokolesterol eller kolesterol.

Utgångmaterialet för att tillverka D3-vitamin ( kolekalciferol) för användning i kosttillskott från fårull är vanligen lanolin, renat ullfett (E 916).

Därefter löses, separeras och renas kolesterol ut från detta ullfett.

Sedan genomgår kolesterolet fyra processteg för att bilda 7-dehydrokolesterol (“pre vitamin D”).

Därefter bestrålas 7-dehydrokolesterol med ultraviolett ljus för att bilda vissa D-vitamin-isomerer. Denna process liknar det som sker när din hud belyses av UV-strålar från solen.

Detta resulterar i en mix av förstadie till D-vitamin, isomerer och 7-dehydrokolesterol.

Efter urskiljning av de isomerar som önskas kan 7-dehydrokolesterol frigöras via kristallisering.

Detta material smälter vid ungefär rumstemperatur och har vanligtvis en potens om 25 000 000 till 30 000 000 IE D-vitamin per gram.

Denna blandning kan i sin tur sedan hettas upp för att omvandla förstadiet av vitaminet till en stabil cis-form (cis-vitamin D) som kan användas i livsmedel och kosttillskott.

Kolekalciferol/Kalciferol, vitamin D3, mäts ofta i internationella enheter (IE, engelska: international units, IU) där 1 µg motsvarar 40 IE, 1 IE = 0,025 µg.

Ett enzyms effektivitet beror på dess aktivitet. Denna effektivitet står i de flesta fall inte i relation till vikten.

I USA används ett system för att mäta enzymaktiviteten som är hämtat från det amerikanska Food Chemical Codex (FCC).

Detta system är accepterat av Food and Drug Administration, FDA, och är den enda standard som används för att utvärdera fungi-enzymer.

De FCC-enheter som används visar på aktivitetsnivåer och procedurer för att fastställa enzympotensen.

Viktmätning är inte relevant då det inte nödvändigtvis finns någon relation mellan vikt och enheter aktivt enzym.

Det finns ingen lag som kräver användning av FCC-enheter, och därför använder inte alla tillverkare dem.

Aktiviteten hos vissa av de enzymer som används i kosttillskott rapporteras ofta enligt följande:

• Alfa-galaktosidas Gal U (Galaktosidas-enhet),
• Amylas DU (Alfa-amylasdextrinerande enheter),
• Betaglukanas BGU (Betaglukanas-enhet),
• Bromelain/papain PU (Papain-enhet),
• Cellulas CU (Cellulas-enhet),
• Glukoamylas AGU (Amyloglukosidas-enhet),
• Hemicellulas HCU (Hemicellulas-enhet),
• Invertas IAU (Invertas-aktivitet-enhet),
• Invertas SU (Sukros-enhet),
• Laktas LacU (Laktas-enhet),
• Lactas ALU (Laktas-enhet),
• Lipas FCCLU (Lipas-enhet),
• Lipas FCCFIP (Federation International Pharmaceutical),
• Maceras CU (Cellulas-enhet),
• Maltas DP° (Degrees Diastatic Power),
• Maltdiastas DPo (Diastas-aktivitet-enhet),
• Pektinas endo-PG (endopolygalakturonas),
• Fytas FTU (Fytas-enhet),
• Proteas HUT (Hemoglobin-enhet Tyrosin-bas),
• Proteas GDU (Gelatinnedbrytande enhet),
• Proteas SAPU (Stable Acid Protease Unit),
• Proteas MCU (Milk Clotting Unit),
• Proteas FU (Fibrinolytisk enhet),
• Xylanas XU (Xylanas-enhet).

Den eller de första bokstäverna i beskrivningen är i de flesta fall en förkortning av det verksamma enzymet, medan ”U” i beskrivningarna är förkortning för ”Unit/Units”.

När kosttillskott innehållande B-vitaminer började finnas att köpa i Sverige tillverkades B-vitaminerna ofta från jäst. Så är det inte längre – idag har tillverkningsmetoderna utvecklats till ofta ganska komplexa biokemiska processer.

Två bioteknologiska metoder dominerar, direkt bakteriologisk fermentation och biokatalys. Även kemisk syntes förekommer. Dessa metoder baseras på förnybara resurser och kan ge både enkla och komplexa molekyler i former som direkt kan användas i livsmedel.

Många näringsämnen, främst vitaminer inklusive B-vitaminer, samt aminosyror, enzymer, askorbin- och hyaluronsyra, med flera, tillverkas genom direkt fermentation: en sådan process inleds med hjälp av kolhydrater, fukt, värme, rätt pH och i bland andra ämnen som får fermentera. Bland annat majs, ris, sockerbeta, sockerrörsmelass, majssocker och glukos (och ibland även saltlösning) kan användas i den här delen av tillverkningsprocessen.

Därefter renas lösningen och ämnen kan extraheras/isoleras/reduceras i olika steg för att få fram en slutgiltig ingrediens.

Man tillsätter olika ämnen och använder olika processteg för att få fram olika slutingredienser.

Många ingredienser genomgår fyra till åtta (eller flera) processteg innan det blir en färdig ingrediens, klar att använda i kosttillskott.

Däremot används inte jäst i dessa processer: dessa kosttillskott är jästfria, men har genomgått fermentation i något skede av tillverkningen.

Pro‐vitamin A, kolecalciferol, E-vitamin, K₁-vitamin, tiamin, pantotensyra, pyridoxin, D‐biotin och B₉-vitamin kan tillverkas via kemisk syntes och/eller via enzymatiska, mikrobiologiska och bioteknologiska metoder. Mibrobfermentation med hjälp av bakterier, jäst eller svamp används ofta för att tillverka Vitamin C, B₂, B₁₂, ergokalciferol, vissa fettsyror, K₂-vitamin, Q₁₀/ubiquinon, PQQ. Glutation kan tillverkas med hjälp av Saccharomyces cerevisiae eller Candida utilis. GABA tillverkas med hjälp av en tvåstegs-process: glutamat-fermentation med Corynebacterium, and efterföljande omvandling till GABA med hjälp av mjölksyrabakterie-utvunnen glutamatdekarboxylas. Vissa molekyler kan tillverkas via en kombination av kemiska steg och mikrob-/enzymatiska steg (som niacin, pantotensyra, C-vitamin, L‐karnitin). Vissa ingredienser produceras via mikroalg-kulturer i dammar eller fermentationstankar (betakaroten, vissa fettsyror).

På 1920-talet kunde tiamin, B₁-vitamin, utvinnas från riskli. På 1930-talet kunde tiaminpyrofosfat isoleras från jäst. Idag sker tillverkning oftast via bakteriell fermentation. Fermentation av olika stammar kan ske via olika enzymatiska processteg: ofta används en mikroorganism, till exempel E. coli och Rhizobium-arter, innehållande olika gener som orsakar en överproduktion och frisläppande av tiamin i det medium den odlas i. Rhizobium är en gramnegativ kvävefixerande bakterie som lever i jorden. Även syntes av tiamin i Bacillus subtilis är vanligt. Bacillus subtilis är en grampositiv stavbakterie som förekommer i vår omgivning. Med hjälp av bakterier och olika enzymer, främst tiaminfosfat-pyrofosfater och oxidaser, och tiazol-biosyntes, kan en bakteriell fermentation bilda tiamin som sedan i sin tur kan utgöra basen till en färdig råvara för livsmedelsindustrin.

Pyridoxin är en 4-metanolform av vitamin B₆ och är en av de mest stabila B₆-vitaminformerna. En process för att producera Vitamin B₆ är att odla en mikroorganism av släktet Rhizobium som senare kan producera vitamin B₆ i medium under aeroba förhållanden. Odlingsförhållandena för denna bakteriefermentation kräver bland annat kol, kväve och salter för att kunna odla mikroorganismen. Dessutom kan pyruvat, D-glyceraldehyd, glycolaldehyd, glycin, 1-deoxy-D-treo-pentulos och 4-hydroxy-L-treonin tillsättas.

Enligt uppgift tillverkas över 50 % av all pyridoxin via kemisk syntes via olika varianter av cykloaddition av tillsatta oxazoler med butenediol-derivat (dessa oxazoler ska inte förväxlas med de oxazolderivat som ingår i en kategori läkemedel med centralt verkande muskelavslappnande effekt). Vidare kan ämnen som saltsyra, natriumbisulfat, kolväten, trifenylfosfin, trietylamin och trikloroisocyanuridsyra användas i en komplex process för att bilda exempelvis pyridoxinhydroklorid.

Karragenan, med E-nummer E407, är ett stabiliserings-, förtjocknings- och geleringsmedel.

Karragenan används som hjälpämne i bland annat livsmedel och kosttillskott.

Det är ett kolhydratextrakt sammansatt av ”sulfated galactose units” från olika alger i klassen Rhodophyceae.

Karragenan framställs ofta ur Chondrus crispus, irländsk mossa/rödalger (även kallad karragentång, pärlmossa och/eller brosktång).

Tre olika typer av karragenan används kommersiellt: iota-, kappa-, och lambda-karragenan, som skiljer sig lite åt när det gäller deras struktur och grad av sulfation.

Använts under lång tid

Detta geléämne har använts som mattillsats i hundratals år. Irländsk mossa började användas i livsmedelsframställning i början av 1800-talet.

Under andra världskriget blev den en viktig ersättning för agar-agar.

Under senare delen av 1800-talet började den även användas den inom den europeiska folkmedicinen – avkok av denna tång användes traditionellt mot många sjukdomar inklusive katarrer i slemhinnorna och magsår.

Under senare tid har den använts (och används) vid diarré, magsår och irriterade luftvägar (hosta, tuberkulos, bronkit).

Studier för och mot karragenan

Anti-virala egenskaper

Ett antal in vitro-studier föreslår att karragenan kan ha anti-virala egenskaper.
(Carlucci MJ, Scolaro LA, Damonte EB. Inhibitory action of natural carrageenans on herpes simplex virus infection of
mouse astrocytes. Chemotherapy 1999;45(6):429-36.
Marchetti M, Pisani S, Pietropaolo V, et al. Inhibition of herpes simplex virus infection by negatively charged and
neutral carbohydrate polymers. J Chemother 1995;7(2):90-96.
Girond S, Crance JM, Van Cuyck-Gandre H, et al. Antiviral activity of carrageenan on hepatitis A virus replication in
cell culture. Res Virol 1991;142(4):261-70.
Gonzalez ME, Alarcon B, Carrasco L. Polysaccharides as antiviral agents: antiviral activity of carrageenan.
Antimicrob Agents Chemother 1987;31(9):1388-93.)

Sänka kolesterol och triglycerider

Dessutom har karragenan i klinisk prövning visat sig kunna sänka serum-kolesterol och triglyceridnivåer.
(Panlasigui LN, Baello OQ, Dimatangal JM, et al. Blood cholesterol and lipid-lowering effects of carrageenan on
human volunteers. Asia Pac J Clin Nutr 2003;12(2):209-14.)

Nedbrutet karragenan i djurförsök

En sammanställning från 2001, Review of Harmful Gastrointestinal Effects of Carrageenan in Animal Experiments, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11675262 antyder att framför allt nedbrutet karragenan (poligenaan), med låg molekylvikt, till skillnad från icke-nedbrutet karragenan, med hög molekylvikt, kan ge tarmbesvär hos djur.

Det var forskaren Joanne Tobacman från  University of Iowa i USA som publicerade en sammanställning av 45 studier och som drog slutsatsen att karragenan kan vara kopplat till bildandet av sår och tumörer i matsmältningskanalen.

Resultat från djurförsök ej överförbara till människa

I dessa djurförsök användes dock doser av karragenan som inte är representativa för livsmedelsintag av människa: doser upp till 10 % karragenan användes. Flera studier gjorda på ett antal arter indikerar att karragenan för livsmedelsbruk inte skapar sår i tarmkanalen i doser upp till 5 % av dieten.

Dessutom har skillnaden i bakteriestammar mellan djur och människa visat sig spela roll i hur karragenan metaboliseras: tumörbildning kunde inte ses hos möss vilka hade fått tarmbakterier tillförda från människa som hade anpassats sig till intag av karragenan.

Detta kan tyda på att den cancer i kolon som setts i djurförsök är beroende av närvaron av en normal tarmflora eller inte.

Icke nedbrutet karragenan

Även icke nedbrutet karragenan kan ge problem, vilket antingen beror på kontaminering av nedbrutet karragenan eller på att karragenan kan brytas ned i matsmältningen. Nedbrytning kan eventuellt ske vid kombinationen hög värme och stark syra.

En rapport från 2002, A critical review of the toxicological effects of carrageenan and processed eucheuma seaweed on the gastrointestinal tract, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12389870, motsäger detta och menar att den mänskliga kroppen inte bryter ned karragenan över huvud taget (och därför inte absorberar karragenan).

Rapporten säger vidare att systemiskt administrerat karragenan kan ha negativa effekter på bland annat immunsystemet, men att detta inte sker vid oral administration.

Skillnader i hur karragenan har administrerats

I en del av djurförsöken gavs karragenan vanligtvis via vätska/vatten, vilket skapar svårighet i tolkning av resultaten, jämfört om det mixas med mat.

Att karragenan kan ge effekter i immunsystemet efter parenteral* administration är väl känt, men är inte relevant när det kommer till användning som hjälpämne i kosttillskott.

Majoriteten av studierna som utvärderade den möjliga immunotoxiciteten använde karragenan administrerat via dricksvatten eller genom sondmatning. Här användes karragenan i en öppen strukturerad molekylform, speciellt lambda-formen. Denna form i vatten har större exponering till tarmens slemhinnan än när den exempelvis binds till protein i livsmedel.
(Weiner ML. Food additive carrageenan: Part II: A critical review of carrageenan in vivo safety studies. Crit Rev Toxicol. 2014 Mar;44(3):244-69.)

I andra djurförsök har intravenös administration använts. Det är dock skillnad mellan att injicera något direkt i blodet, och att intaga något via matsmältningssystemet: dels vid injektion stiger koncentrationen av ett ämne i blodet mycket snabbare än om du intager samma ämne oralt, dels gör injektionen att du kringgår och sätter en del av ditt naturliga och normala immunsystem ur spel – kom ihåg att 70+ % av ditt immunsystem sitter i tarmens slemhinna och dess immunceller.

Skillnad på olika former av karragenan

Det är skillnad på karragenan som hjälpämne och degraderat (degraded) karragenan (poligeenan). Degraderat karragenan har använts i majoriteteten av djurförsöken, och visat sig kunna orsaka problem. Detta har inte visats i försök på människa.

Notera att poligenaan i toxiska doser inte bildas i samband av intag av de halter av tillsatsämnet karragenan som används i kosttillskott/livsmedel.

Förväxling av namn

Poligeenan har inte den förtjockande eller stabiliserande egenskaperna som karragenan har, men har mixats/förväxlats med karragenan som livsmedelstillsats.

På grund av denna förvirring har U.S. Adopted Names Council slagit fast att “poligeenan” är ett mer korrekt och mer beskrivande namn för den kemiskt degraderade formen av karragenan.

Användning av karragenan i barnmat

År 2013 godkände amerikanske regulatoriska organ fortsatt användning av karragenan i ekologisk barnmat och andra ekologiska livsmedel.

Grundämnet kisel förekommer naturligt i livsmedel i formen kiseldioxid (silica, SiO2).

Kisel i mat förekommer aldrig i sin ursprungliga eller fria form.

Kiseldioxid finns i högre mängder i växtbaserade födoämnen, bland annat i spannmål.

Koncentrationen av kiseldioxid är relativt låg i mat utvunnen ur animalier.

Kisel är en oumbärlig del av vår dagliga föda.

Mineralet och grundämnet kisel spelar en viktig roll av utvecklingen av benvävnad och för att behålla starkt skelett, benvävnad med rätt densitet, starka leder och hälsosam hud, hår och naglar.

Kiseldioxid är till exempel lika viktig som kalcium och andra näringsämnen för att upprätthålla stark benstomme.

Brist på kisel kan bland annat orsaka osteoartrit och artrit, hudbesvär och andra problem kopplade till bindväv och fysiologisk struktur.

En annan viktig aspekt av kisel är att det minimerar effekten av aluminium på kroppen och kan på så sätt förebygga sjukdom.