Produktfrågor

D-vitamin (D2 eller D3) kan hydroxyleras (omvandlas) till förrådsformen 25-hydroxivitamin D (kalcidiol) i levern.

Denna omvandling sker med hjälp av enzymet 25-hydroxylas CYP2R1.

Kalcidiol kan sedan cirkulera i blodet och utgöra den direkta råvaran för bildandet av det aktiva D-vitamin-hormonet 1,25-dihydroxy-D-vitamin (1,25(OH)2D), vanligen kallat kalcitriol.

25-hydroxivitamin D är en relativt ostabil form som därför snart kommer att ombildas till ett stabilt 25(OH)D-DBP-komplex.

Detta komplex utsöndras i urinen och återabsorberas via megalin vid de renala tuberna i njurarna.

Megalin är ett protein i cellmembranet och en receptor som hör till den stora LDL-receptorfamiljen.

I den proximala tubulusen i njuren har denna receptor bland annat uppgiften att transportera tillbaka fettlösliga vitaminer ur primärurinen.

Därefter omvandlas det stabila stabilt 25(OH)D-DBP-komplexet till den aktiva formen av D-vitamin, 1,25-hydroxyvitamin D (1,25(OH)2D) (kalcitriol).

Detta sker med hjälp av 1α-hydroxylas CYP27B1. 1α-hydroxylas regleras av olika faktorer inklusive paratyroidhormon (PTH) och fibroblast växtfaktor-23 (FGF23).

Kalcitriol kan bildas lokalt i olika celler där det behövs, när det behövs, förutsatt att kalcidiol finns tillgängligt.

Bild från researchgate.net

D-vitamin kallas även solens vitamin då D-vitamin kan bildas i huden med hjälp av solljus.

En person som vistas i Sverige med hudtyp III (se nedan) som exponerar ansikte, armar och händer för solljus i 15 min under en dag (mellan kl. 10:00 och 15:00) i april till september syntetiserar ca 1 000 IE vitamin D3. Kortare tider krävs för hudtyp I–II, längre för hudtyp IV–VI.

Under den svenska högsommaren, när solen står som högst på himlen, kan det räcka med att ansikte, armar och ben hos en ljushyad person är exponerade under 15 minuter per dag för att tillräckligt med D-vitamin ska bildas.

Syntes av D-vitamin i huden sker inte under vintern i Sverige då UVB-strålning vid denna tid på året på våra breddgrader är minimal.

I Sverige är antalet solljustimmar otillräckligt för D-vitaminsyntes från september till och med april.

En tumregel vid bedömning av soleffekten är att titta på sin egen skugga: om skuggan är lika lång eller längre än den egna kroppen sker ingen D-vitaminsyntes.

Kroppen kan under gynnsamma omständigheter producera över 10 000 IE D-vitamin dagligen.

En uppgift gör dock gällande att D-vitaminproduktionen i solen är självreglerande och upphör efter ungefär 30 minuter i solen.

Överdriven solexponering kan alltså inte leda till överdos av D-vitamin.

Dessutom kan D-vitamin lagras i kroppens fettvävnad och frigöras efter behov.

Depåerna räcker dock inte hela vintern och från september till april behöver vi andra källor till D-vitamin.

Solens vinkel mot jorden viktig

Latitud är en viktig faktor för D-vitaminsyntes i huden, då solen måste stå i minst 45 graders vinkel över horisonten för att de nödvändiga UVB-strålarna med våglängder mellan 290 och 315 nm ska nå fram.

I länder som ligger nära ekvatorn kan kroppen producera adekvata mängder D-vitamin året runt, men på nordliga och sydliga breddgrader är det betydligt svårare att tillgodogöra sig D-vitamin från solen på höst, vår och vinter.

Många faktorer spelar roll

Utöver hudtyp och hudpigmentering, storlek på exponerat hudområde, tid i solen, latitud och tid på året spelar ålder, absorptionsförmåga och en rad andra individ- och miljöfaktorer in på hur mycket D-vitamin som kroppen kan producera under soltimmarna.

Hudtyper

Typ I

Till typ I hör oftast rödhåriga och fräkniga människor som bränner sig snabbt i solen och aldrig blir bruna.

Typ II

Till typ II hör blonda och blåögda eller grönögda människor som bränner sig ofta och blir bara lite bruna. Dessa två typers hud bränns lätt, vilket utgör en riskfaktor för hudcancer.

Typ III

Till typ III hör vanligtvis människor med brunt hår och gråa eller bruna ögon. De bränner sig ibland och blir lätt bruna.

Typ IV

Till typ IV hör människor med bruna ögon och mörkbrunt eller svart hår. De bränner sig sällan och blir lätt bruna.

Europeer hör oftast till dessa fyra hudtyper. En tredjedel av finländarna hör till typ I eller II och ungefär hälften hör till typ III. Endast var tionde hör till typ IV, som är den allmännaste i Sydeuropa.

Typ V och Typ VI

Till typ V och typ VI hör de som av naturen har mörk hy och tål sol väl. Till typ V hör mörkhyande och svarthåriga, t.ex. nordafrikaner och indier. Till typ IV hör de som har svart hy och svart hår, typiskt afrikaner. Hos dessa typer förekommer hudcancer sällan och slår oftast till i hudens ljusare delar (under naglarna o. dyl.).

D-vitaminstatus bestäms vanligen efter mätning av 25(OH)D (kalcidiol)-koncentrationen i blodet och mäts i ng/ml eller nmol/L (1 ng/ml= 2,5 nmol/L).

Värdet varierar med årstid (solexponering) och kostintag.

På senare tid har genetiska polymorfismer i vitamin-D-bindande (VDR) protein fått mycket uppmärksamhet då de i hög grad påverkar bioaktiva koncentrationer av 25(OH)D.

En genetisk polymorfism innebär att det kan finnas multipla former av en enskild gen hos en individ eller grupp av individer. Olika genetiska varianter kan påverka kroppen på olika sätt beroende på omständigheterna. I detta fall kan det påverka hur väl kroppen kan binda till det D-vitamin som finns tillgängligt för kroppen.

Exempelvis har normal D-vitaminstatus med samtidig förekomst av en viss genotyp (TaqI polymorfism) kopplats till förekomsten av astma (Anna Papadopoulou, et.al. Association of vitamin D receptor gene polymorphisms and vitamin D levels with asthma and atopy in Cypriot adolescents: a case–control study. 2015).

Och redan år 2009 rapporterades om signifikanta kopplingar mellan VDR genpolymorfismer och allvarligare sjukdomar (Köstner K, et.al. The relevance of vitamin D receptor (VDR) gene polymorphisms for cancer: a review of the literature. Anticancer Res. 2009 Sep;29(9):3511-36).

Dessa resultat föreslår att totala serumkoncentrationer av 25(OH)D inte kan kopplas till och jämföras med olika genpolymorfismer – olika individer kan lika hög eller låg koncentration av D-vitamin i blodet men sinsemellan få olika funktion i kroppen på grund av oilka polymorfismer.

Är dessa resultat korrekta är serum total 25(OH)D-koncentrationer inte tillämpbart för att på ett korrekt sätt mäta D-vitaminstatus.

D-vitamin finns naturligt i fet fisk som ål, sardiner, makrill, lax, sill m.fl.

Du hittar det även i vissa svampar, ägg, lever (nöt), torskleverolja, ostron, räkor och livsmedel som förstärkts med D-vitamin.

D-vitamin är det vitamin som är mest sällsynt i maten.

D3-vitamin hos djur tillverkas vanligen genom deposition av 7-dehydrokolesterol (ett derativ av kolesterol som ofta kallas 7-D) i huden.

7-dehydrokolesterol är ett förstadium till D-vitamin och är samma ämne som lagras i huden hos djur.

Industriell framställning av D3-vitamin är beroende av 7-dehydrokolesterol eller kolesterol.

Utgångmaterialet för att tillverka D3-vitamin ( kolekalciferol) för användning i kosttillskott från fårull är vanligen lanolin, renat ullfett (E 916).

Därefter löses, separeras och renas kolesterol ut från detta ullfett.

Sedan genomgår kolesterolet fyra processteg för att bilda 7-dehydrokolesterol (“pre vitamin D”).

Därefter bestrålas 7-dehydrokolesterol med ultraviolett ljus för att bilda vissa D-vitamin-isomerer. Denna process liknar det som sker när din hud belyses av UV-strålar från solen.

Detta resulterar i en mix av förstadie till D-vitamin, isomerer och 7-dehydrokolesterol.

Efter urskiljning av de isomerar som önskas kan 7-dehydrokolesterol frigöras via kristallisering.

Detta material smälter vid ungefär rumstemperatur och har vanligtvis en potens om 25 000 000 till 30 000 000 IE D-vitamin per gram.

Denna blandning kan i sin tur sedan hettas upp för att omvandla förstadiet av vitaminet till en stabil cis-form (cis-vitamin D) som kan användas i livsmedel och kosttillskott.

Kolekalciferol/Kalciferol, vitamin D3, mäts ofta i internationella enheter (IE, engelska: international units, IU) där 1 µg motsvarar 40 IE, 1 IE = 0,025 µg.

Ett enzyms effektivitet beror på dess aktivitet. Denna effektivitet står i de flesta fall inte i relation till vikten.

I USA används ett system för att mäta enzymaktiviteten som är hämtat från det amerikanska Food Chemical Codex (FCC).

Detta system är accepterat av Food and Drug Administration, FDA, och är den enda standard som används för att utvärdera fungi-enzymer.

De FCC-enheter som används visar på aktivitetsnivåer och procedurer för att fastställa enzympotensen.

Viktmätning är inte relevant då det inte nödvändigtvis finns någon relation mellan vikt och enheter aktivt enzym.

Det finns ingen lag som kräver användning av FCC-enheter, och därför använder inte alla tillverkare dem.

Aktiviteten hos vissa av de enzymer som används i kosttillskott rapporteras ofta enligt följande:

• Alfa-galaktosidas Gal U (Galaktosidas-enhet),
• Amylas DU (Alfa-amylasdextrinerande enheter),
• Betaglukanas BGU (Betaglukanas-enhet),
• Bromelain/papain PU (Papain-enhet),
• Cellulas CU (Cellulas-enhet),
• Glukoamylas AGU (Amyloglukosidas-enhet),
• Hemicellulas HCU (Hemicellulas-enhet),
• Invertas IAU (Invertas-aktivitet-enhet),
• Invertas SU (Sukros-enhet),
• Laktas LacU (Laktas-enhet),
• Lactas ALU (Laktas-enhet),
• Lipas FCCLU (Lipas-enhet),
• Lipas FCCFIP (Federation International Pharmaceutical),
• Maceras CU (Cellulas-enhet),
• Maltas DP° (Degrees Diastatic Power),
• Maltdiastas DPo (Diastas-aktivitet-enhet),
• Pektinas endo-PG (endopolygalakturonas),
• Fytas FTU (Fytas-enhet),
• Proteas HUT (Hemoglobin-enhet Tyrosin-bas),
• Proteas GDU (Gelatinnedbrytande enhet),
• Proteas SAPU (Stable Acid Protease Unit),
• Proteas MCU (Milk Clotting Unit),
• Proteas FU (Fibrinolytisk enhet),
• Xylanas XU (Xylanas-enhet).

Den eller de första bokstäverna i beskrivningen är i de flesta fall en förkortning av det verksamma enzymet, medan ”U” i beskrivningarna är förkortning för ”Unit/Units”.

När kosttillskott innehållande B-vitaminer började finnas att köpa i Sverige tillverkades B-vitaminerna ofta från jäst. Så är det inte längre – idag har tillverkningsmetoderna utvecklats till ofta ganska komplexa biokemiska processer.

Två bioteknologiska metoder dominerar, direkt bakteriologisk fermentation och biokatalys. Även kemisk syntes förekommer. Dessa metoder baseras på förnybara resurser och kan ge både enkla och komplexa molekyler i former som direkt kan användas i livsmedel.

Många näringsämnen, främst vitaminer inklusive B-vitaminer, samt aminosyror, enzymer, askorbin- och hyaluronsyra, med flera, tillverkas genom direkt fermentation: en sådan process inleds med hjälp av kolhydrater, fukt, värme, rätt pH och i bland andra ämnen som får fermentera. Bland annat majs, ris, sockerbeta, sockerrörsmelass, majssocker och glukos (och ibland även saltlösning) kan användas i den här delen av tillverkningsprocessen.

Därefter renas lösningen och ämnen kan extraheras/isoleras/reduceras i olika steg för att få fram en slutgiltig ingrediens.

Man tillsätter olika ämnen och använder olika processteg för att få fram olika slutingredienser.

Många ingredienser genomgår fyra till åtta (eller flera) processteg innan det blir en färdig ingrediens, klar att använda i kosttillskott.

Däremot används inte jäst i dessa processer: dessa kosttillskott är jästfria, men har genomgått fermentation i något skede av tillverkningen.

Pro‐vitamin A, kolecalciferol, E-vitamin, K₁-vitamin, tiamin, pantotensyra, pyridoxin, D‐biotin och B₉-vitamin kan tillverkas via kemisk syntes och/eller via enzymatiska, mikrobiologiska och bioteknologiska metoder. Mibrobfermentation med hjälp av bakterier, jäst eller svamp används ofta för att tillverka Vitamin C, B₂, B₁₂, ergokalciferol, vissa fettsyror, K₂-vitamin, Q₁₀/ubiquinon, PQQ. Glutation kan tillverkas med hjälp av Saccharomyces cerevisiae eller Candida utilis. GABA tillverkas med hjälp av en tvåstegs-process: glutamat-fermentation med Corynebacterium, and efterföljande omvandling till GABA med hjälp av mjölksyrabakterie-utvunnen glutamatdekarboxylas. Vissa molekyler kan tillverkas via en kombination av kemiska steg och mikrob-/enzymatiska steg (som niacin, pantotensyra, C-vitamin, L‐karnitin). Vissa ingredienser produceras via mikroalg-kulturer i dammar eller fermentationstankar (betakaroten, vissa fettsyror).

På 1920-talet kunde tiamin, B₁-vitamin, utvinnas från riskli. På 1930-talet kunde tiaminpyrofosfat isoleras från jäst. Idag sker tillverkning oftast via bakteriell fermentation. Fermentation av olika stammar kan ske via olika enzymatiska processteg: ofta används en mikroorganism, till exempel E. coli och Rhizobium-arter, innehållande olika gener som orsakar en överproduktion och frisläppande av tiamin i det medium den odlas i. Rhizobium är en gramnegativ kvävefixerande bakterie som lever i jorden. Även syntes av tiamin i Bacillus subtilis är vanligt. Bacillus subtilis är en grampositiv stavbakterie som förekommer i vår omgivning. Med hjälp av bakterier och olika enzymer, främst tiaminfosfat-pyrofosfater och oxidaser, och tiazol-biosyntes, kan en bakteriell fermentation bilda tiamin som sedan i sin tur kan utgöra basen till en färdig råvara för livsmedelsindustrin.