Solen och vår produktion av D-vitamin
D-vitamin kallas även solens vitamin då D-vitamin kan bildas i huden med hjälp av solljus.
En person som vistas i Sverige med hudtyp III (se nedan) som exponerar ansikte, armar och händer för solljus i 15 min under en dag (mellan kl. 10:00 och 15:00) i april till september syntetiserar ca 1 000 IE vitamin D3. Kortare tider krävs för hudtyp I–II, längre för hudtyp IV–VI.
Under den svenska högsommaren, när solen står som högst på himlen, kan det räcka med att ansikte, armar och ben hos en ljushyad person är exponerade under 15 minuter per dag för att tillräckligt med D-vitamin ska bildas.
Syntes av D-vitamin i huden sker inte under vintern i Sverige då UVB-strålning vid denna tid på året på våra breddgrader är minimal.
I Sverige är antalet solljustimmar otillräckligt för D-vitaminsyntes från september till och med april.
En tumregel vid bedömning av soleffekten är att titta på sin egen skugga: om skuggan är lika lång eller längre än den egna kroppen sker ingen D-vitaminsyntes.
Kroppen kan under gynnsamma omständigheter producera över 10 000 IE D-vitamin dagligen.
En uppgift gör dock gällande att D-vitaminproduktionen i solen är självreglerande och upphör efter ungefär 30 minuter i solen.
Överdriven solexponering kan alltså inte leda till överdos av D-vitamin.
Dessutom kan D-vitamin lagras i kroppens fettvävnad och frigöras efter behov.
Depåerna räcker dock inte hela vintern och från september till april behöver vi andra källor till D-vitamin.
Solens vinkel mot jorden viktig
Latitud är en viktig faktor för D-vitaminsyntes i huden, då solen måste stå i minst 45 graders vinkel över horisonten för att de nödvändiga UVB-strålarna med våglängder mellan 290 och 315 nm ska nå fram.
I länder som ligger nära ekvatorn kan kroppen producera adekvata mängder D-vitamin året runt, men på nordliga och sydliga breddgrader är det betydligt svårare att tillgodogöra sig D-vitamin från solen på höst, vår och vinter.
Många faktorer spelar roll
Utöver hudtyp och hudpigmentering, storlek på exponerat hudområde, tid i solen, latitud och tid på året spelar ålder, absorptionsförmåga och en rad andra individ- och miljöfaktorer in på hur mycket D-vitamin som kroppen kan producera under soltimmarna.
Hudtyper
Typ I
Till typ I hör oftast rödhåriga och fräkniga människor som bränner sig snabbt i solen och aldrig blir bruna.
Typ II
Till typ II hör blonda och blåögda eller grönögda människor som bränner sig ofta och blir bara lite bruna. Dessa två typers hud bränns lätt, vilket utgör en riskfaktor för hudcancer.
Typ III
Till typ III hör vanligtvis människor med brunt hår och gråa eller bruna ögon. De bränner sig ibland och blir lätt bruna.
Typ IV
Till typ IV hör människor med bruna ögon och mörkbrunt eller svart hår. De bränner sig sällan och blir lätt bruna.
Europeer hör oftast till dessa fyra hudtyper. En tredjedel av finländarna hör till typ I eller II och ungefär hälften hör till typ III. Endast var tionde hör till typ IV, som är den allmännaste i Sydeuropa.
Typ V och Typ VI
Till typ V och typ VI hör de som av naturen har mörk hy och tål sol väl. Till typ V hör mörkhyande och svarthåriga, t.ex. nordafrikaner och indier. Till typ IV hör de som har svart hy och svart hår, typiskt afrikaner. Hos dessa typer förekommer hudcancer sällan och slår oftast till i hudens ljusare delar (under naglarna o. dyl.).
